Archive for the ‘Uncategorized’ category

Topp tio!

2012-08-02

 

Det var länge sen sist. Riktigt länge sen. För länge sen.

Men i går avslöjade Sight & Sound sin topp tio-lista över världens bästa filmer. Och det är stort om man älskar listor. Det är alla listors förfader, alla filmnördars referenspunkt och en oändlig källa till inspiration om man vill se bra film. En vän att hålla i handen när internet svämmar över av lite mindre seriösa avarter.

Listan görs om vart tionde år, och nu är det alltså just vart tionde år igen. Och eftersom jag har hur mycket tid som helst (semester) och OS är en bra bakgrund till att lista saker så…

 

Det är riktigt nördigt, men är man en list-nörd så är det som julafton. Och nej, det finns ingen objektiv sanning, bara en massa tyckande. I år har S&S samlat in 846 listor, som tillsammans nämner 2 045 titlar och än har man ju inte sett alla de filmerna. Och när tidningen kommer (nästa vecka) kan man börja frossa i en massa regissörers personliga favoriter – och hoppas att de inte bara väljer Vertigo och Citizen Kane och andra förutsägbarheter som är bra men… inte dem man älskar.


För det var just Hitchcock och Welles filmer som var i topp. Ingen skräll i det, förutom då det lilla att Citizen Kane för första gången på 50 år INTE blev nummer ett. En nyhet som togs upp på BBC:s nyheter igår. Lite filmkritik mitt i OS-yran alltså. Topp 50-listan finns fö här. Och nej, jag har inte sett alla 50 (eg 52), bara 41. Och en del av dem är ganska… trista. 

Hursomhelst, jag var ju naturligtvis tvungen att tänka ut en egen lista. Och är är den.

 

Men först, hur det blev just de tio? 

Ja, man måste man ju bestämma spelreglerna. Filmer man beundrar och ser storheten i utan att älska (Hej BergmanWelles och Dreyer) eller filmer som har gått in i hjärtat, trots eventuella småfel? Jag valde det sistnämnda, det roligare alternativet favoritfilmer och/eller filmer som berört mig på något speciellt sätt. Har man sett en film på bio två föreställningar i rad på samma dag, ja då lär den filmen ha en bra chans att komma med (det gjorde den). För helt ärligt är alla tio inte de tekniskt eller cineastiskt bästa filmerna någonsin. Men mina favoriter.

Vidare ville jag inte ha mer än en film från en regissör eller för många filmer från samma genre. Där ströks en hel del filmer direkt och några få i en (näst)sista gallring, trots att de skulle kunna vara list-aspiranter.

 

Ja ni hör ju hur allvarligt det här är. Och mer list-fundernade finns det förstås på nätet, och Roger Eberts bidrag bör läsas. Eller kanske Edgar Wrights. Eller Eberts inlägg om hur listan blev. Eller alla tre!

 

Så. Med reglerna i huvudet gick jag igenom minnet – och en del anteckningar – och kom fram till kanske 50 filmer. Suck. En första strykningsomgång, där bara verkligt reella kandidater fick vara med gav 24 titlar. I ett naivt försök att få till tio filmer skrevs sedan de givna filmerna ned, de som garanterat skulle vara topp tio. 

De blev 15 stycken. 

Så kandidater som inte var helgjutna favoriter (just i dag) föll bort. Det var nu den riktiga listångesten föll in. För en Scorsese måste ju med. Han har ju gjort en hel rad filmer som nästan skulle platsa. Men den enda som återstod var Taxi Driver, och nu åkte den. För tio-femton år sen hade en Scorsese-lös lista varit otänkbar, liksom en utan Brief Encounter. Men den ströks också. Och Billy Wilder, han hade tre titlar kvar i racet, så två åkte (Double Indemnity och Sunset Blvd), liksom ytterligare tre (Coppola, Powell & Pressburger, Hitchcock) som föll för dubbelregeln. Å andra sidan, listan är ju inte en regissörs-lista. Bland de tio filmerna finns två regissörer som bara har åstadkommit en enda bra film, varav en bara gjorde en film. 

 

Men det återstod 15 tappra alltså. Och en av tre skulle fortfarande bort. Hur kan man välja mellan Sunrise och The Philadelphia Story, eller riktiga personliga favoriter som faktiskt betytt en hel del? Ja, jag fick gå på magen och stryka titlar som nästan inte gick att ta bort. Så hej då On the Town, den bästa musikalen (som å andra sidan inte är en genre som jag omhuldar så värst mycket). Och Sunrise, är det inte mer beundran än kärlek? Jo. Trots att Murnau borde få plats, med två filmer länge med i racet (de enda stumfilmerna). 

 

 

Så, här är de tio, i ingen ordning alls, tror jag:

 

The Red Shoes (Powell & Pressburger)

North by Northwest (Hitchcock)

Ferris Bueller’s Day Off (Hughes)

The Night of the Hunter (Laughton)

Festen (Vinterberg)

Point Blank (Boorman)

The Apartment (Wilder)

Aguirre (Herzog)

Secrets and Lies (Leigh)

Apocalypse Now (Coppola)

 

Hade jag valt mer på ren kvalitet och det som är ”bra” kan jag tänka mig att Taxi Driver, Psycho, Stalker, Le Mepris och nåt av Kubrick hade kunnat komma med. Kanske.

Och, Sight & Sound brukar även fråga om favoritregissör och skådespelare/skådespelerska. För mig blev det Alfred Hitchcock (givetvis), Cary Grant (i hård strid med Robert Mitchum, och om tio år kanske Michael Fassbender) samt Isabelle Huppert.

 

Martin

 

 

 

Julen är här!

2011-11-21

En del kanske tycker att det är väl tidigt med jul redan nu, den gångna helgen.

Men. Några skäl till mitt försvar (även om jag nog inte tycker att det egentligen behövs…):

-Det är ju faktiskt första advent redan nästa helg.

-En mörk november-lördag blir mycket roligare med finpepparkakor, glögg och Frank Sinatras julskiva.

-Middagsgäst var en kompis som kommer tillbringa julhelgen på södra halvklotet – klart hon måste få i sig lite jul innan avfärd!

Gerhard Hoberstorfer!

2011-11-17

Gerhard Hoberstorfer är ett exempel på en svensk skådespelare som möjligen inte är så välkänd i ”de breda folklagren”.

Men kanske är det en liten del i varför jag gillar honom så mycket.

Missförstå mig rätt; jag unnar honom verkligen all framgång i världen. Men, eftersom jag slipper stöta på honom på allsköns löpsedlar så vet jag inget annat om honom än att han är en av Sveriges absolut främsta skådespelare.

Som igår, på ”Leka med elden” på Stadsteatern (men ingen skugga över övriga ensemblen); närhelst Gerhard Hoberstorfer fanns på scenen så var det honom jag följde. Och lyssnade till – eller snarare var det ju sonen Knut jag såg och hörde. För även om Knut i ”Leka med elden” rent utseendemässigt liknade andra Hoberstorfer-roller, som t ex överste Versenius i ”Tre systrar”, så är det verkligen helt olika personer jag träffat på scenen. De har liksom bara lånat Hoberstorfers yttre, om ni förstår hur jag menar?

Så, om ni någon gång tänker välja pjäs efter skådespelare: välj Gerhard Hoberstorfer! Är det någon svensk skådespelare som borde översköljas med utmärkelser så är det han.

Veckans teaterföreställning, del 2

2011-11-16

Strax väntar veckans andra teaterbesök: ”Leka med elden” på Stadsteatern. Vi återkommer med reflektion!

Tidning på film!

2011-11-11

Är det något jag är svag för så är det tidningsredaktioner på film. Jag gillar både fiktiva och dokumentära sådana – och i ”All the President’s men” uppnåddes ju den ultimata (tror faktiskt det) sammansmältningen av de båda. Samtidigt är det också just skildringar av redaktioner en sådan sak jag kan reta upp mig på om det är kasst gjort (läs: svensk-danska krimi-haveriet ”Bron”).

Nåväl.

Apropå just detta så ska jag och den andre koftan ägna kvällen åt en tidningsdokumentär, ”Page one: Inside New York Times ”. Det blir vårt andra besök på det mycket lovvärda initiativet Salong 4 på Bio Rio.

Verklighetsförankring

2011-11-09

Björn Ranelid kommenterar sitt deltagande i Melodifestivalen nästa år:

-Jag ska stå på scenen också. Detta är den största sensationen i Melodifestivalens historia i Sverige, säger Ranelid till TT Spektra.

<tystnad>

Hmm.

Underbart klipp!

2011-11-04

Ett avsteg från bloggens vanliga ämnen. Hittade detta på Moa Herngrens blogg:

Blev alldeles tårögd. Så fint.